Spröda rop på hjälp hackas upp av vindbyarna i natten, där himmel och hav förenas i svärta. Strålkastarljuset från räddningsfartyget pendlar över vågtopparna. Som från ingenstans dyker plötsligt en gummibåt upp i mörkret. Desperata ansikten flimrar förbi och ett spädbarn hålls upp mot ljuset. Lika snabbt försvinner de igen och rösterna dör bort. Sjönk de?

Det är fyra dagar före julafton och räddningsfartyget Ocean Viking patrullerar Medelhavet, väster om den libyska kusten. December brukar vara en kall och stormig månad, men vädret har varit förhållandevis bra de senaste dagarna. Det brukar innebära att båtar med migranter och flyktingar lämnar de libyska stränderna med kurs mot Italien och Malta – ofta överfulla och i alltför dåligt skick för en så lång resa. Så också i det här fallet.

Fartyget Ocean Viking till havs.
Ocean Viking är ett av få räddningsfartyg som fortfarande patrullerar den centrala medelhavsrutten.Foto: Johan Persson

Med hjälp av kikare lokaliseras gummibåten igen. En av flyttankarna i fören är punkterad och en grupp män håller förtvivlat upp den för att hindra vattnet från att forsa in. Motorn har stannat, båten driver. Ombord finns 112 personer. Det finns ingen tid att förlora. Medan himlen i öster färgas i aprikos firas två ribbåtar ned i vattnet.

– Fortsätt hålla upp fören sådär, bra jobbat, riktigt, riktigt bra grabbar! ropar räddningsledaren Basile i megafonen.    

– Vi kommer att börja med kvinnor och barn, sedan tar vi männen, okej?

Två timmar senare är alla tryggt ombord på moderskeppet. De får torra kläder och mat, och inkvarteras i containrar som står  uppallade på däck. 

Två livräddare i hjälm hjälper en migrant.
Den centrala medelhavsrutten är en av världens dödligaste migrantpassager.Foto: Johan Persson

20-årige Saciid Ibrahim Jaama brukar vara noga med sin frisyr, men en natt till havs har fått lockarna att löpa amok. Han sitter tilltufsad på en yllefilt på golvet ihop med sina vänner, trött och frusen, men lättad. Han ser fram emot att snart kunna ringa sin mamma hemma i Somalia och berätta att han är i säkerhet. Hon var den enda som han avslöjade sina planer för, innan han reste.

– För fyra dagar sedan ringde jag henne och berättade att jag skulle korsa havet. ”Snälla åk inte, vattnet är för kallt, det är för farligt”, sa hon, men jag sa till henne att havet ändå är ett bättre alternativ än ett liv i Libyen, säger Saciid och skakar på huvudet:

– Det finns ingen mänsklighet i det landet, det är krig och strider överallt.

Saaid Ibrahim Jaama tittar in i kameran.
”De sa till oss att vi inte kvalificerade oss för evakuering och att vår situation aldrig skulle förändras om vi stannade. Då bestämde jag mig för att försöka ta mig över havet igen”. 20-årige Saciid Ibrahim Jaama , från Somalia, har gjort flera försök tidigare att ta sig över Medelhavet med båt.Foto: Johan Persson

Det glesbefolkade ökenriket Libyen har befunnit sig i ett närapå konstant sönderfall sedan diktatorn Muammar Ghadaffi störtades 2011. Klaner och miliser har slagits om makt och territorium i omgångar, men i april förra året trappades situationen upp till fullskaligt inbördeskrig. Då inledde krigsherren Khalifa Haftars LNA-armé en offensiv för att inta huvudstaden Tripoli.

Sedan dess har landet blivit ett slagfält där regionala och globala spänningar laddas ur på ett sätt som på flera vis påminner om kriget i Syrien.

Båda sidor har numera tillgång till bepansrade fordon, drönare och flygplan, Turkiet har skickat marktrupp till den FN-stödda regeringen i Tripoli, ryska och sudanesiska legosoldater strider för Haftars LNA-armé. På samma sida finns också Saudiarabien, Egypten och Förenade arabemiraten, medan Qatar stöttar GNA-regeringen. Frontlinjen löper bara ett par kilometer söder om Tripolis stadskärna, ingen plats är riktigt säker. 

text står skrivet på en grå stolpe
Över 63 000 migranter beräknas befinna sig i Libyen.Foto: Johan Persson

Saciid har gjort flera tidigare försök att ta sig med båt över Medelhavet. I samband med det senaste greps han av libysk kustbevakning en bit ut på havet och låstes in i ett så kallat interneringscenter för illegala migranter i Tajoura i östra Tripoli, inte långt från striderna.

I somras toppade Tajoura för en kort sekund världsnyheterna, då det utsattes för ett flyganfall och över 50 personer dödades, inlåsta i en hangar, utan möjlighet att fly. Saciid satt i byggnaden intill.

– Jag minns hur ljuset släcktes, fönsterrutorna krossades och portarna flög upp av explosionen. Vi fick panik och sprang ut på gården, människor dog framför våra ögon, jag såg en man med ett hål i magen, berättar han.

Ibrahima tittar in i kameran. Han har mössa och flytväst.
Ibrahima, 18 år från Guinea-Conakry, räddas av Läkare utan gränsers fartyg Ocean Viking 20:e december 2019, ett par mil nordväst om Tripoli.Foto: Johan Persson

Efter attacken, som av FN pekats ut som misstänkt krigsbrott, tog sig de överlevande till fots till ett komplex som flyktingorganet UNHCR administrerar utanför Tripoli, ämnat för människor som godkänts för evakuering från Libyen. Efter fem månader fick de inte vara kvar längre.

– De sa till oss att vi inte kvalificerade oss för evakuering och att vår situation aldrig skulle förändras om vi stannade. Då bestämde jag mig för att försöka ta mig över havet igen, säger Saciid.

Att han nu sitter här, ombord på ett räddningsfartyg på väg mot Europa, har EU sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 lagt stora resurser på att förhindra. Enligt havets lagar måste alla fartyg som upptäcker en båt i nöd bistå i räddningsarbetet, och enligt FN:s flyktingkonvention får flyktingar som räddats till havs inte skickas tillbaka till territorier där deras liv är i fara. 

Flyktingar väntar i en gummibåt
I väntan på att föras över till Ocean Viking sätts passagerarna i en säkrare reservgummibåt.Foto: Johan Persson

Libyen är enligt alla definitioner ett sådant land – det slog Europadomstolen fast redan 2012. För att komma runt detta har EU-länderna därför lagt ned sina egna räddningsinsatser på Medelhavet och fört över ansvaret till Libyen, som å sin sida aldrig har skrivit under några flyktingkonventioner.

De senaste två åren har EU lagt över 90 miljoner euro på att utrusta och träna den tidigare knappt existerande libyska kustbevakningen. Samtidigt har libyerna ansökt om ett sök- och räddningsområde långt in på internationellt vatten, och tagit över koordineringen av räddningsinsatserna på den här delen av Medelhavet. 

Det finns ingen mänsklighet i det landet, det är krig och strider överallt.
En samling med människor blickar ut över havet.
Det blir ett par dagars väntan på klartecken från italienarna om att låta människor som räddats gå i land.Foto: Johan Persson

I en intern EU-rapport som läckte till sajten Euronews beskrivs modellen som ”framgångsrik”. Siffermässigt har den nämligen gett tydlig effekt. Under 2019 anlände 11 741 migranter med båt till Europa via detta som kallas ”den centrala medelhavsrutten” – en halvering jämfört med 2018 och en minskning med 90 procent jämfört med 2017. Under 2019 ”räddades” eller stoppades samtidigt 8 965 migranter och flyktingar av den libyska kustbevakningen och återfördes till krigets och laglöshetens Libyen, där de låstes in i interneringscenter som det i Tajoura, under väldokumenterat usla förhållanden. 

Händer håller i kortlek.
Tidsfördriv ombord på Ocean Viking.Foto: Johan Persson

Det blir kväll och vinden tilltar. Ett flygplan i området har noterat en överfull träbåt på väg mot den italienska ön Lampedusa och Ocean Viking byter kurs. Det illröda, norskflaggade fartyget har tidigare använts för brandsläckning, aktern är därför mycket låg och vågorna sköljer snart in över däck.

Efter flera timmars sökande syns ett fladdrande ljus i mörkret. Det är en öppen, blåmålad fiskebåt som kränger okontrollerat i de två meter höga vågorna. 50 personer finns ombord, varav två kvinnor och två barn. Ribbåtarna sätts i och flytvästar delas ut. Räddningsmanskapet försöker få kaptenen att styra upp i lä om Ocean Viking, men det råder full panik ombord. Folk slåss om flytvästarna så att båten är nära att kapsejsa, sedan smäller den in i sidan på räddningsfartyget.

– Gode Gud, gode Gud, rädda oss! ljuder skriken.

Men allt går väl. Lättnaden går nästan att ta på, när människor på darriga ben en stund senare ömsom klättrar, ömsom dras, ombord.

En folksamling. Personer med jackor och mössa lyssnar.
Innan migranterna stiger i land i Italien får de lyssna till ett kort avskedstal som förbereder dem på det som nu väntar.Foto: Johan Persson

Aloys Vimar dricker blaskigt kaffe i mässen. Han är projektkoordinator för Ocean Viking. Utöver honom finns ytterligare 21 personer från Läkare utan gränser och partnerorganisationen SOS Mediterranée ombord, plus fartygets professionella besättning. Aloys tillhör Läkare utan gränsers franska avdelning och har varit med ända sedan de frivilliga räddningsinsatserna på Medelhavet inleddes 2015, som svar på det tomrum som de indragna EU-insatserna lämnat efter sig. Mycket har hänt sedan dess.

– På den tiden fanns ändå fortfarande kustbevakning från de berörda länderna på havet och kommersiella fartyg som gjorde en majoriteten av räddningsarbetet, vi frivilligorganisationer stod bara för en liten del, konstaterar han.

Tre båtar syns på havet, i solnedgången
Antalet migranter som nådde Italien från Libyen minskade med 90 procent mellan 2017 och 2019.Foto: Johan Persson

Koordineringen av räddningsinsatserna leddes då fortfarande från MRCC i Rom. Det var ett relativt väloljat system där nödnumren bemannades 24 timmar om dygnet och det fartyg som befann sig närmast de nödställda omedelbart beordrades till platsen. Men enligt Aloys märktes en tydlig förändring 2018: Trots att havets lagar säger att ingen nödställd ska tvingas vänta på hjälp, började frivilligorganisationerna få order om att avvakta med sina insatser i nödsituationer, eftersom den libyska kustbevakningen var på väg. 

Aloys skakar på huvudet:

– Men det är ju en fullständigt opålitlig organisation, ibland tar det flera timmar innan de kommer, ibland dyker de inte upp alls, vi har många gånger väntat men sedan tvingats ingripa i alla fall.

En person håller upp en sko mot en värmelampa.
Lukten av våt filt och svett ligger tung över räddningsfartyget där 150 personer trängs i två containrar som står uppallade på däck, särskilt för ändamålet.Foto: Johan Persson

Parallellt inleddes en politisk kampanj mot frivilligorganisationerna som arbetade på havet, där de anklagades för att delta i människosmuggling och fungera som en ”pull factor” – alltså en uppmuntran till migranter att ge sig ut på Medelhavet.

EU-länder utövade påtryckningar på flaggstater såsom Panama och Gibraltar om att återkalla flaggorna för frivilligorganisationernas fartyg. Läkare utan gränser och SOS Mediterranées förra fartyg, Aquarius, fick se sin flagga indragen två gånger på kort tid. 

Det visar verkligen hur vi i Europa ser på människor som befinner sig i rörelse idag – som giftigt avfall.

Man inledde också juridiska processer mot organisationerna, och fartyg beslagtogs med hänvisning till olika lagbrott. Italienska myndigheter utredde till exempel Aquarius besättning för olaglig avfallshantering, eftersom man inte hade deklarerat migranternas kläder och matrester som giftigt avfall.

– Det är absurt, men det visar verkligen hur vi i Europa ser på människor som befinner sig i rörelse idag – som giftigt avfall, säger Aloys.

Jolly har en luva neddragen över huvudet. Han bär en blå handduk runt halsen.
27-åriga Jolly från Nigeria gör sitt andra försök att ta sig till Europa. Förra gången kapsejsade båten mitt på havet och passagerarna låg i vattnet i timmar innan den libyska kustbevakningen till sist anlände.Foto: Johan Persson

Italien började dessutom vägra fartygen tillstånd att angöra italienska hamnar. Vid flera tillfällen tvingades fartyg fulla med utmattade och sjuka flyktingar ligga kvar till havs i veckor, medan de europeiska länderna bråkade om vem som skulle ta emot dem.

Både Läkare utan gränser och den tyska organisationen Sea Watch har nu varsitt fartyg igång igen. Men sedan libyerna tog över koordineringen av räddningsoperationerna på den här delen av Medelhavet fungerar nästan ingenting, säger Aloys. 

– Vi får ingen information från dem, vi är blinda på havet, trots att vi är ett av mycket få fartyg i området specifikt avsett för sök- och räddningsinsatser, med ett medicinskt team ombord, säger han.

Vi var 265 personer ombord, men bara 45 som överlevde.

27-åriga Jolly från Nigeria sitter på en träbänk på däck med sin ettåriga dotter Gifted i knät. Han har virat en knallblå handduk om huvudet som turban och är så upprymd att han nästan snubblar på orden – väl medveten om att hans familj har haft en obeskrivlig tur.

– När vi såg ljusen från det här fartyget visste vi inte om det var libyerna eller européerna, men jag övertalade de andra att vi skulle styra mot ljuset, jag sa till dem: ”Snälla, jag vet hur illa det kan gå.”

Det här är nämligen Jolly och hans fru Susans andra försök att ta sig till Europa. Det första gjorde de 2018, när de just hade upptäckt att de väntade barn. Men båten kapsejsade mitt på havet och passagerarna låg i vattnet i timmar, innan den libyska kustbevakningen till sist anlände.

– Vi var 265 personer ombord, men bara 45 som överlevde, jag lyckades rädda mig själv och min fru genom att hålla fast i en tom vattendunk, berättar han.

Jolly har virat den blå handduken runt huvudet. Han bär sin dotter i famnen.
Jollys dotter Gifted föddes i Libyen. När hon blev sjuk bestämde han sig för att göra ett nytt försök att ta sig till Europa.Foto: Johan Persson

De överlevande fördes tillbaka till staden Khoms och spärrades in i ett interneringsläger, kontrollerat av en lokal milis. Jolly kavlar upp ärmarna på den militärgröna täckjackan och visar djupa ärr.

– De här är från smält plast. Vakterna brände oss och hotade oss för att vi skulle ringa våra släktingar och be dem skicka mer pengar, säger han.

Efter att ha hållits inspärrad en tid såldes Jolly till en libysk man som höll på att bygga ett nytt hus.

– Han sa till mig: ”Bygger du klart det här får du behålla din fru”, så jag jobbade med gips och puts i sex månader utan lön.

När huset stod färdigt släpptes de fria. Dottern föddes strax därpå. Jolly säger att han slet som ett djur för att försörja sin familj.

– Jag växte upp fattig, utan far, men har alltid haft en känsla av att Gud en dag kommer att hjälpa mig att starta om. Så till slut sa jag till honom:

”Allsmäktige Gud, jag tar min dotter med mig nu och jag räknar med att du kommer att sörja för mig.”

Han tittar ner på barnet i sin lilla rosa mössa, som klänger om hans hals, och skrattar.

– Här är jag nu.

Fotnot: Dagens ETC har sökt EU-kommissionen för en kommentar men i skrivande stund inte fått någon sådan.

Över 630 000 migranter från 39 olika länder beräknas just nu befinna sig i Libyen. 9 av 10 kommer från länder i Afrika. Knappt 4 500 av dessa beräknas sitta i interneringscenter.

Under 2019 stoppade eller räddade den libyska kustbevakningen över 9 000 migranter och flyktingar på Medelhavet som fördes tillbaka till Libyen.

2019 anlände 11 471 personer till Italien via den centrala Medelhavsrutten. Det är en halvering jämfört med 2018, då 23 370 anlände, och en minskning med 90 procent jämfört med 2017 då 119 369 personer steg iland i Italien.

753 personer dog eller försvann på den centrala Medelhavsrutten 2019.

Sedan offensiven mot Tripoli inleddes i april 2019 har over 150 000 människor tvingats fly sina hem i och omkring Tripoli. Långt över 1 000 har dödats.

Källa: IOM och UNHCR

Läkare utan gränser

Läkare utan gränser inledde sina räddningsoperationer på Medel­havet under den så kallade flyktingkrisen 2015. Mellan december 2019 och juli 2019 hade man inga insatser efter att ha tvingats avveckla fartyget ­Aquarius. I juli 2019 återupptogs operationerna i samarbete med SOS Mediterranée, med nya fartyget Ocean Viking.