Dennis var 18 när han för drygt ett år sedan intervjuades till min första artikel om incel-rörelsen och hur dess budskap om att kvinnor kuvar män genom att neka dem sex och kärlek – mest sex – slagit rot även i Sverige.

Han var nyfrälst. Äntligen något som erbjöd sammanhang, som förklarade hans ångest och känsla av otillräcklighet. Han sa att han hade svalt svarta pillret, att han fått en uppenbarelse: det pågår ett systematiskt förtryck av män.

– Jag har ju märkt att det är något som inte stämmer.

– Plötsligt förstod jag hur allt hänger ihop.

Kan du se dig bryta ensamheten?

– Jag har inte gett upp riktigt. Men jag vet inte… Kvinnor vill inte ha mig. De förstår vad jag är.

Vad är du?

– En förlorare. Jag är född förlorare.

När jag talade med Dennis hade det inte gått mer än dagar sedan Alek Minassian kört över dussintals människor i Toronto, Kanada. Han siktade
mot kvinnor, enligt polisen. Men först efter att ha skrivit på Facebook:

”Incel-upproret har redan börjat.”

Minassian hyllade dessutom Elliot Rodger som 2014 mördade sex personer i Isla Vista, USA. Rodger tog sitt liv, men efterlämnade en video och ett dokument som delar av incel-rörelsen idag betraktar som sitt rättfärdigande manifest.

– Jag vet inte varför ni tjejer inte är attraherade av mig, sa Rodger.

– Jag kommer att straffa er alla för det.

Han förklarade krig. 

Miljoner har sett Rodgers video. En av dem var Anton Lundin Pettersson i Trollhättan. Han hade alltid haft svårt att fungera socialt. 21-åringen, omsluten av kompakt ensamhet, hörde hälsningen från Rodger:

– Ni har gjort hela mitt liv till en plåga. Nu ska jag plåga er.

Sedan klickade han vidare till en sajt där katter torteras.

Knappt en vecka senare, 22 oktober 2015, begav sig Lundin Pettersson till skolan Kronan. Han hade nazisthjälm och slängkappa, var beväpnad med svärd och kniv.

En svensk incel?

Han hade många likheter med förövare i USA och Kanada, men hans korta avskedsbrev kommunicerade ett rasistiskt budskap, inte hat mot kvinnor. Gränsen är diffus. Incel-rörelsens mer fanatiska anhängare avskyr påfallande ofta även invandrare, homosexuella, judar, muslimer, socialister och liberaler.

Det är deras dröm om en konservativ utopi. Allt ska återställas. Män ska vara män. Kvinnor ska vara kvinnor. Tillgängliga för män och beroende av män.

Homogena samhällen, tydliga hierarkier.

Hur mycket uppmärksamhet är det berättigat att ge dem?

Nej, det finns ingen global armé som plötsligt kommer att resa sig från tangentborden. Dagens ETC har räknat till runt 200 svenska män som är aktiva i incel-forum, och uppskattningar från USA nämner 50 000–100 000. Men rörelsen kan besvisligen spotta ur sig män som tar till våld.

Här finns en viktig berättelse.

Helt säkert om manlighetens tvångströja. Men även om utanförskap, ofta amplifierad av psykisk sjukdom. Och om hur digitala miljöer ger människor en gemenskap, även om det är en destruktiv gemenskap.

Redan för ett år sedan höll något på att hända. Extremt blev ännu mer extremt. De slöt sig inuti sitt martyrskap. Retoriken blev hänsynslös, råare.

Rörelsen speglade världen utanför. Incels har ideologi. Allra längst ut i marginalen, men uppmärksamma på vad som händer med etablerad opinionsbildning.

LÄS OCKSÅ: Här är de svenska Incel-männen: ”Jag hatar kvinnor”

Så jag återvände redan efter några månader till männen jag intervjuat. Dennis, Paul, Fredrik.

Och till Alana, kanadensiskan som myntade incel-begreppet men blev bestulen på det, och nu vill hon bota allas ensamhet.

Många hörde också av sig med sina erfarenheter.

Frida som själv kallar sig incel, men som inte släpps in i männens separatistiska forum.

Joakim som länge saknade kärlek och sex, men som lyckades förändra sitt liv.

Dennis har nu fyllt 19. Han är klar med gymnasiet. Han tror inte längre på incel-rörelsens konspirationsteorier. Han skäms för att han faktiskt gjorde det.

– Jag var desperat och behövde något, vad som helst. Jag hittade incel-forum. Det var mig det var synd om, jag rådde inte för min ensamhet. Allt var kvinnors fel. Jag började aldrig hata kvinnor, men jag köpte det andra.

Vad har hänt sedan dess?

– Jag har mognat, säger Dennis.

En annan faktor är att hans föräldrar, oroliga över sonens brist på sociala kontakter, skaffade sig kunskap om vad han sysslade med framför datorn. De läste hans inlägg, läste andras inlägg. Dennis blev fråntagen både dator och smart telefon. Han skickades till psykolog. Han blev påtvingad aktiviteter.

– Det var galet. Mamma ville veta vad jag har för kvinnosyn. De blev arga, men de blev mer ledsna, för de hade inte förstått hur jag mådde. Ett tag var det… Jag mådde piss.

Dennis hade aldrig haft en relation. Men det var mer än så: en ensamhet som verkade permanent, ett glapp mellan honom och jämnåriga tjejer. Han försökte. Men de såg honom aldrig, hörde honom aldrig. Han var som luft. Till sist försökte han inte igen. Retirerade in i en incel-identitet. Stängde dörren mot världen.

Nu har han flickvän.

Han kan knappt förklara hur det gick till. Hon började prata med honom, han svarade, hon fortsatte prata, han berättade om sig själv, hon berättade om sig själv.

– Jag har inte ljugit. Hon vet om det där med… ja, det jag tyckte då.

Dennis visar bilder på henne, på dem tillsammans.

– Jag kan inte tro det, säger han.

Lucas Gottzén är maskulinitetsforskare. För den första artikeln hjälpte han mig att reda ut varför incel-kretsar beundrar Rodger, men också hur de tolkar den moderna tillvaron.

– Rodgers manifest beskriver att vi visserligen fått mer frihet och jämställdhet, men på köpet en intensiv kamp om vem som ska få ligga. Det finns olika typer av personer. Incels förlorar medan attraktiva män, Chads, och attraktiva kvinnor, Stacys, tar för sig. Högstatuskillar får högstatustjejer. Vanliga tjejer, Beckys, vill också ha högstatuskillar. Det är en affektiv berättelse. ”Jag har rätt till detta som tas ifrån mig. Allt jag lärt mig om att vara en snäll kille hjälper mig inte.” Kritiken landar mot feminism, sa Gottzén:

– Det är rimligt att tala om incel-rörelsen som en grogrund för terrorism där individer som söker manlig identitet kan radikaliseras. Det här måste tas på allvar.

Män som hatar kvinnor.

Män som vill skada kvinnor.

Så vad är nytt 2019?

– Tilltagande polarisering, säger Gottzén.

Politiska strömningar som bryts mot varandra, feminism mot högerpopulism.

Paul hade bestämt sig. Kvinnor är slynor som lurar män att försöka bli mjuka beta men sedan väljer de ändå ojämställda alfa. Han upprepade att han hatar kvinnor. 14 gånger. Han sa att kvinnor tvingar män till våldtäkt.

– Mina bästa år är snart borta och jag har aldrig ens varit i närheten av en kvinna. Inte som pojkvän, inte som one night stand. De vill inte ha mig. De markerar det jävligt tydligt.

Att träffa Paul var som att kollidera med en vägg.

Det fanns ingen spricka för tvivel.

– Mitt liv är förstört, sa Paul.

– Kvinnor vill ha riktiga svin. Ju dummare, desto bättre. De borde inte få komma undan med det.

Det var våren 2018.

Nu ska jag träffa honom igen.

Kvinnor vill ha riktiga svin. Ju dummare, desto bättre.

Alanas första tanke när hon nåddes av nyheten om Rodgers massmord: Vad har jag gjort?

– Det var omskakande, säger hon.

Alana kom på incel-begreppet. För drygt två decennier sedan använde hon sin egen upplevelse när hon startade ett projekt avsett att hjälpa andra. Hon skulle ta examen från ett universitet i Ottawa. Men hon kände sig bortklippt. Som om livet pågick. Alla verkade ha sex, alla verkade ha partner. Men inte hon. Varför?

Internet blev förlösande, där kunde hon hitta svar och gemenskap, där fann hon ett slags självkänsla – och kärlek. Alana programmerade en hemsida, egentligen mer en mejllista. Den behövde ett namn. Något som satte ord på det som Alana gått igenom.

Ofrivilligt celibat.

– Atmosfären var vänlig. Människor skrev långa inlägg om sina egna liv och skickade stärkande meddelanden till varandra, minns Alana.

Idag är incel-forum för män. Om någon kvinna ändå söker sig dit blir hon trakasserad, sedan utslängd. Sex- och kärlekslöshet skylls konsekvent på feminism och på att kvinnor utövar ett förtryckande maktspel.

”Jag är forskaren som uppfinner något som sedan slutar som ett vapen för krig”, bloggade Alana efter att hon fått höra om Rodger.

Hon är 46 år och lever i Toronto, där Minassian begick sitt dåd.

– Frustrationen har funnits tidigare, det har alltid gjort ont att bli ratad. Men backlash är en rätt bra förklaring, alltså mot feminism och jämställdhet.

Kvinnofientliga politiker som Donald Trump, ger de energi till incel-rörelsen?

– Populistiska, auktoritära ledare har existerat sedan tidernas begynnelse. Liksom att ledare sagt sexistiska, misogyna saker. Liksom att män brukat våld mot kvinnor. Incel-morden är en variation.

Hon vill hellre berätta om sitt nya projekt – Love not anger (kärlek inte hat) – som hon hoppas ska ge stöd till både män och kvinnor som lider av att inte ha en relation. Hon har högt ställda ambitioner. Det ska utvecklas till en verksamhet som samlar akademiker och psykologer, för att kunna förstå och behandla.

– Alla kan välja en väg som inte leder till hat, säger Alana.

– Det är inte lätt att få en människa att sluta hata. Vi får bättre resultat om vi satsar förebyggande, som att hjälpa unga att förstå hur de kan dejta, eller som att lära män att sex inte är en rättighet.

Dennis är i sin nya – första – relation som en svamp, suger åt sig allt. Han är som Kaspar Hauser. Nu lär han sig att vara människa.

Hans flickvän tipsar honom om en bok. Det är den bästa han läst. Hon skickar över en lista med ny musik. Det är den bästa han hört. Hon och han går på bio tillsammans. Det är första gången med någon som inte är förälder eller syskon. Han bjuder på popcorn. De väljer ”Aquaman” men missar dukens äventyr eftersom de hånglar i två timmar och 22 minuter.

Det är ändå den bästa film han sett.

– Jag älskar henne, säger Dennis.

– Hon har räddat mig. Själv tycker hon inte det, hon tycker att jag räddat mig själv.

Två veckor senare är de inte ihop.

Hon gör slut.

Alana säger att mediers rapportering kring incel-fenomenet varit konstruktiv.

– Många har uppmärksammat att föreställningen om manliga privilegier bidrar till vreden hos incels, till den toxiska maskuliniteten. Om en man tror att han per automatik ska få makt, kontroll och ett framgångsrikt liv är han inte redo för en vuxen verklighet.

Hon säger att det kan vara en poäng att stänga ner incel-forum som helt förlorat sig i aggressiva utbrott.

Men framför allt behövs alternativ, kontaktpunkter där ensamma kan mötas under trygga former. Hon nämner Reddit-gruppen Incels without hate (Incels utan hat) vars 8 000 medlemmar måste respektera ett strikt förbud mot hat.

Samhället har ett ansvar, enligt Alana. Inte att garantera kärlek, men att hjälpa unga som har svårt att skapa romantiska relationer.

– Annars slutar de som ensamma vuxna. Vissa av dem blir arga, några blir våldsamma, men den främsta anledningen för samhället att agera är de långsiktiga hälsokonsekvenser som är ett resultat av ensamhet.

Så vad ska samhället göra?

– Utreda de många orsaker som kan ligga bakom ensamhet, för att sedan hantera dem. Till exempel att unga faktiskt får insatser mot psykisk sjukdom som kan leda till isolering. Eller att skolor ger mer utbildning vad gäller social kompetens och sunda relationer.

Alana har skickat ut en enkät för sitt Love not anger. Redan märker hon att svaren bekräftar att ensamhet drabbar alla, oavsett kön och sexuell läggning. Något som incel-rörelsen aldrig skulle erkänna.

– Jag hoppas bidra till att kullkasta myterna.

Det är viktigt att inte glömma bort kvinnorna, säger Alana.

– Kvinnorna är tysta, inte ens välkomna till incel-forum, vilket gör dem ännu mer ensamma och skamsna.

Det värsta är att männen inte ens klarar av att jag också är incel.

Ja. Det är en skam. Frida hör av sig efter den första artikeln. Hon skriver till mig att hon har en outhärdlig ångest som kommer inifrån henne själv, ur frånvaron av kroppslig närhet och själslig samhörighet. Hon har aldrig blivit älskad.

– Jag är fet och ful, vem skulle vilja ha mig? säger hon när vi möts.

Frida har ett jobb att gå till, en katt att komma hem till. Men annars är livet tomt. Det finns ingenting som gör henne lycklig. Dagarna passerar.

– Överallt ser jag andra som någon. Och det är ju det som gäller, att vara attraktiv eller i alla fall inte lika genetiskt misslyckad som jag.

Anledningen till att Frida kontaktar mig är att hon vill berätta om hur det är att vara kvinna och incel, något hon definierar sig själv som. Särskilt vill hon att jag ska veta vad som hänt henne när hon försökt ta sig in i forum.

– Jag har blivit kallad för… de fulaste orden som finns. Men det värsta är att männen inte ens klarar av att jag också är incel. De är omöjliga att övertyga, de är så säkra på att jag är volcel och simulerar. Det gör jag inte. Jag är femcel, en kvinna som fastnat i ofrivilligt celibat.

Fridas erfarenhet är inte unik.

”Det är inte frivilligt, aldrig någonsin har någon visat intresse för mig”, skriver en ny profil som första inlägg på Incels.me. Bakom denna profil finns en kvinna. Hon stängs nästan genast av. Men först smädas hon grundligt av manliga användare som inte bara hävdar att hon ljuger utan även anser att hon är en gris och en hora.

Den ökända gruppen Incels på Reddit stängdes ner hösten 2017 – för att den glorifierade och uppviglade till våld – men till sista andetaget upprätthöll de 40 000 medlemmarna regeln att ”den som påstår att det finns lika många kvinnliga incels som manliga incels kommer att varnas och sedan uteslutas”.

– Männen tycker att de är offer för kvinnor. Det är som en sekt. Jag får inte finnas för dem, säger Frida.

Vem kan du prata med?

– Ingen.

Men andra kvinnor som kallar sig incels?

– Jag har inte hittat några.

Frida har prövat en annan grupp på Reddit, Forever alone, men den frekventeras av män och kvinnor som haft relationer. De är ensamma, men inte bottenlöst ensamma.

– Du kan inte föreställa dig. Jag kunde lika gärna ha varit den enda människan på planeten. Det skulle vara likadant.

Är du arg?

– På mig själv, för att jag inte kan förtjäna kärlek.

Varför är du inte arg på männen som väljer andra kvinnor?

– Allt jag vill är att någon ska vilja ha mig. Men jag förstår att jag inte kan kräva det.

En av incel-männen som intervjuades till den första artikeln vill inte vara med den här gången. Fredrik, 33, trodde att han skulle väcka andra män ur deras påtvingade slummer.

– Jag vet att män kommer att öppna ögonen, sa han.

Riktigt så blev det inte. Trots att han fick utveckla sina tankar, stöpta i den digitala kryptan med dess konspirationsteorier. Ett sabotage mot vita mäns reproduktion, arrangerat av marxister och judar.

– De vill ha kontroll över världsekonomin och då behövs det vita män som kan slava för låga löner, samtidigt som de inte får skaffa för många barn, sa Fredrik.

Han har därefter, att döma av hans aktivitet i sociala medier, försökt närma sig den högerextrema rörelsen. Men ingen gillar hans inlägg. De vill inte ha med honom att göra.

I ett gott samhälle hjälper vi dem som mår dåligt.

Samtidigt verkar kvinnor ha raderats ur ekvationen. Han skriver inte längre om kvinnor. Mest publicerar han bilder han tecknat själv. De föreställer män, hjältefigurer med blicken stadigt fäst vid horisonten.

Krigare. Vikingar.

Skägg, yxor och ådriga biceps.

Alla manliga incels är inte uppslukade av idén att kvinnor korrumperats av jämställdhet och därför vägrar dem bekräftelse. Jag får ett mejl från en man, Joakim, som tidigare befann sig i en situation som starkt påminner om incel-tillvaron. Men han lyckades komma vidare, idag är han gift och har barn.

– Jag kände igen mig i din artikel. Incel-gänget är knäppskallar men jag tycker också oerhört synd om dem. Att inte ha, och överhuvudtaget inte ha haft, en sexuell relation är oerhört nedbrytande.

Vad gjorde det med dig?

– Jag var bitter men riktade det mot mig själv och inte mot kvinnorna. Men framför allt var jag väldigt ensam, speciellt när vänner och bekanta började bilda familj. Jag kände mig allmänt konstig och hade dåligt självförtroende som gjorde att jag aldrig vågade ta första steget med kvinnor.

Hur hade ditt liv sett ut om du inte träffat din fru?

– Jag vet faktiskt inte. Hon och jag blev goda vänner först, jag var svag för henne, till sist gjorde jag en framstöt. Det var nu eller aldrig. Det är mitt livs viktigaste beslut. Och det modigaste.

Hur tror du att incel-männen ska komma loss ur sin ekokammare? Kanske till och med ur sin ensamhet?

– Jag tycker att det är fel att se det här som uteslutande ett privat problem. I ett gott samhälle hjälper vi dem som mår dåligt.

Vad ska samhället göra?

– Bra fråga. Jag vet inte. Självklart menar jag inte att staten ska driva bordeller, eller något liknande, bara att samhället borde ta ansvar. Så är det om du blir sjuk, arbetslös, saknar bostad. Men om du misslyckas få en relation är det ingen som bryr sig.

Hemma hos Paul, 29 år, incel-mannen som inte kunde sluta säga hur intensivt han hatar kvinnor. Lägenheten förfaller, han har slutat städa. Men han har köpt ny dator och tv.

Framför skärmarna blir han sittande.

Timme efter timme.

Paul skriver gärna inlägg som analyserar det han just sett. Flera stycken i snabb följd när han blir berörd, och det blir han av dokumentären om den amerikanske seriemördaren Ted Bundy, som under 1970-talet våldtog och mördade minst 30 flickor och kvinnor.

Paul är imponerad. Han menar att Bundy lyckades använda den sexuella frigörelsen till sin fördel, att han försvarade sin status – gentemot kvinnor, gentemot emancipation – med samma instinktiva oförsonlighet som när, skriver Paul, ”rovdjur försvarar sitt revir”.

Speciellt fascinerad är han av att Bundy rövade bort två kvinnor från samma plats, mitt under en pågående festival, bland tusentals besökare. Han kan inte släppa det.

– Fatta att en enda person kunde påverka hela USA, säger Paul.

– Bundy satte skräck i alla. Kvinnor började tänka efter. Män också.

Vad menar du?

– Att det finns en naturlig ordning, alltså biologisk. Män är fysiskt starkare än kvinnor, män har testosteron som gör oss mer aggressiva och driver vår sexualitet och fortplantning. Det är farligt att försöka ändra på det. Idag har kvinnor glömt bort hur den ordningen ser ut. Många män har valt att bli mer kvinnliga, för att feminismen har manipulerat dem. Till sist får någon nog.

Tycker du att Bundy gjorde rätt?

– Han tog ju livet av hur många som helst. Det är inte bra. Men han påverkades av hur samhället förändrades.

Har du fått nog?

– Ja. Så in i helvete.

Jag har genomskådat vad feminism är.

När jag träffade Paul första gången, ville han inte ta avstånd från hur Minassian plöjt fram genom korsningen Yonge Street-Finch Avenue i Torontos affärsdistrikt.

– Jag tänker inte moralisera. Det är inte bra att köra över någon, men jag vet inte vad han hade blivit utsatt för av kvinnor, sa Paul.

Inte bra.

Inte bra att strypa kvinnor.

Inte bra att köra över kvinnor.

Jag frågade om han skulle kunna göra likadant.

– Jag passar på den.

Nu, efter att ha följt hans fotspår genom internet, efter att ha intervjuat honom flera gånger, vet jag inte om han är farlig på riktigt eller om han projicerar krossade drömmar. Eller om han vill chockera med de verktyg han hämtat från sina forums jargong, osmakliga ironier och interna ryggdunkningar. Han är extrem, men där är han som vem som helst, med representativa åsikter. Det finns värre, mycket värre.

Paul, vad vill du egentligen med ditt liv?

– Att förhindra att andra män går i fällan. Jag har ett uppdrag.

När vi möttes för ett år sedan berättade du att du ville ta promenader med någon, kanske skaffa barn.

– Det kommer inte att hända.

Garanterat inte om du idoliserar seriemördare och kallar kvinnor för horor. Du förstår det?

– Vi tycker olika. Du kallar dig feminist, men jag har genomskådat vad feminism är och hur den kasserar väldigt många män som har en egen vilja, som gör sitt bästa men inte får något tillbaka.

Du måste vilja mer än det här?

– Jag har inga illusioner om att kvinnor ska älska eller respektera mig.

Jag undrar varför du ens vill prata med mig. Jag tänker att det är för att du är ensam.

– Nej. Jag vill att andra män ska läsa, män som är som jag. De ska veta att det finns en motståndsrörelse. Sedan kommer säkert din artikel att ljuga om att vi är terrorister och psykopater, men de kommer att se mina ord, och de kommer att känna igen sig.

Intervjun är slut.

Paul följer mig till dörren.

Han har fortfarande aldrig kramat en kvinna bortsett från sin mamma.

Hanna Gustafsson är en av få svenska skribenter som följer vad som sker i den föränderliga manosfären. Hon har noterat en växelverkan mellan medier och incels. Journalister attraheras av en spektakulär historia och ger männens brutala retorik utrymme. Incels har insett att det finns ett intresse för vad de sysslar med. Ju grövre inlägg, desto mer uppmärksamhet. Så de levererar.

– En nedåtgående spiral, konstaterar Gustafsson.

– Men det handlar inte bara om provokationer. Incels är en obehaglig grupp som i sin mest radikala form har nära till kvinnohat, objektifiering, skuldbeläggning och våld. Den har runt 50 mord på sitt samvete i USA och Kanada. Om de utförts av jihadister hade vi tveklöst talat om terrorism.

18 december i fjol upptäcktes en misstänkt sprängladdning utanför Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Först senare kunde polisen konstatera att det var en attrapp.

Samma kväll talade jag med en anställd på sekretariatet. Hen var skakad. Men inte förvånad.

– Det här speglar vad jag får till min mejl och på internet. Det har blivit grövre. Förut kanske någon skrev att jag hatar män. Nu är det mer att feminister ska utplånas för att vi förstör Sverige.

Debattörer och politiker från det konservativa lägret har gjort en offensiv mot genusvetenskap, feminism och jämställdhet. Det mer än antyds att staten konspirerar mot sina medborgare, att vi alla är utsatta för en feministisk kampanj.

Ivar Arpi varnar på landets största konservativa ledarsida, Svenska Dagbladets, för den ”statsfeminism”, ”överkyrka” och ”hjärntvätt” som han menar att genusvetenskap utgör. Han skriver: ”Begreppet jämställdhet används bara som en täckmantel för en mer radikal och djupgående process.”

Det eskalerade inför och efter senaste valet.

Sara Skyttedal (KD) påstår att förskolans pedagoger förväntas agera ”politiskt korrekta prussiluskor” med ”total upplösning av könen”, att den rödgröna regeringen vill ”experimentera med våra barn”. Upplösning är att låta en flicka leka med en bil och en pojke med en docka. Skyttedals partiledare förstärkte med minst lika onyanserade formuleringar.

– Jag röstade på Kristdemokraterna, säger Paul.

– Jag bytte från Sverigedemokraterna.

Svenska incels läser och lyssnar.

De upplever att de har medvind.

Gustafsson är inte förvånad:

– Naturligtvis ger det här stöd till deras uppfattning om en manlighet som befinner i kris och som blev sviken när kontraktet mellan man och kvinna revs itu. Klart att de håller med när en politiker hyllar traditionella könsroller.

– Det blir absurt att debatten handlar om hur feminister och genusvetare är på jakt efter män, trots att det är kvinnor som mördas.

I höstas anlände Jordan B Peterson, hitlockad av omåttligt hängivna fans. Bland incel-männen är den kanadensiske professorn upphöjd till general i fältslaget mot feminism, men för att det ska vara möjligt måste de plocka russinen och kasta kakan. Russinen är hans utspel om att kvinnor är flyktiga och opålitliga. Kakan är att han faktiskt vill att män ska ta ansvar för sitt eget öde, att det är fegt – ja, omanligt – att borra ner sig i bitterhet och uppgiven nihilism.

Men med kakan glömd har incels hittat sin tänkare.

Jag bröt ihop, men jag kände att det var fint också, att jag fick vara med om att en relation tog slut.

Inte minst efter attacken i Toronto, då Peterson blev trängd av en reporter från New York Times. Han sa att vi måste räkna med attacker om män inte får gifta sig, om de åsidosätts på vad han kallar den sexuella marknadsplatsen.

– Han (Minassian) var arg på Gud eftersom kvinnor förskjuter honom. Botemedlet är påtvingad monogami.

Peterson friserade sedan, lovade att han alls inte föreställde sig utkommenderade tjänarinnor, men att politiker gör klokt i att uppmuntra stabil tvåsamhet. Incels hörde ändå bara påtvingad monogami.

– Peterson har antifeminism i sitt budskap, och han sätter in det i en berättelse som skapar mål och mening: Du tillhör inte alls det vinnande laget, du är inte en ond person, däremot är du missförstådd, säger Gottzén, som själv intervjuade Peterson i samband med hans besök.

Dennis förstod vad hon skulle säga. Hon tittade honom rakt i ögonen och berättade att hon inte älskade honom.

– Jag bröt ihop, men jag kände att det var fint också, att jag fick vara med om att en relation tog slut. Förstår du vad jag menar? Nästan alla har ju varit med om det.

Vad tänker du om henne nu efteråt?

– Hon är det bästa som hänt mig.

För ett år sedan var du säker på att du skulle förbli ensam, att du var en förlorare.

– Nu har jag varit kär, jag har blivit dumpad. Normala saker för en 19-åring. Normala! Det kommer aldrig att vara lätt för mig. Men det är inte hopplöst.